EUGB – En viktig milstolpe för gröna obligationer, men vägen framåt är lång

Från och med den 21 december 2024 blir det möjligt för företag att emittera gröna obligationer enligt den nya European Green Bond Standard (EUGB). Regelverket markerar en historisk milstolpe för hållbar finansiering med ambitionen att harmonisera marknaden och minska greenwashing. Men bakom de höga ambitionerna döljer sig komplexa utmaningar som kräver noggrann analys och finjustering.

Den nya European Green Bond Standard är en frivillig standard framtagen av EU för att stärka trovärdigheten och transparensen inom marknaden för gröna obligationer. Med ett starkt fokus på att möta globala hållbarhetsmål har EUGB ambitionen att bli en ledstjärna för investerare och emittenter som vill finansiera projekt med tydliga miljömål. Kärnan i standarden bygger på EU:s taxonomi – ett omfattande klassificeringssystem som definierar vad som kan betraktas som miljömässigt hållbart – och ställer krav på rapportering, granskning och användning av obligationernas intäkter.

En av standardens centrala komponenter är kravet på att emitterande företag publicerar ett faktablad innan obligationen emitteras. Faktabladet ska tydligt redogöra för hur intäkterna ska användas och vilka taxonomikriterier som projekten uppfyller. Utöver detta krävs årliga allokeringsrapporter och minst en konsekvensrapport under obligationens löptid. Men det är här vissa frågor börjar uppstå. Eftersom konsekvensrapporten kan lämnas in vid vilken tidpunkt som helst före obligationens förfallodag, finns det risk att transparensen blir mindre kontinuerlig än vad marknaden kanske hoppats på.

Det är också tydligt att standarden gynnar större aktörer med befintliga resurser och strukturer då dessa är bättre rustade för ökade rapporteringskrav. Tredjepartsgranskare, som måste vara registrerade av ESMA, kommer att spela en avgörande roll i att validera att gröna obligationer följer EUGB:s krav. För större företag, som redan arbetar med ICMA:s standarder för gröna obligationer, innebär detta en naturlig övergång. För mindre aktörer kan däremot de tekniska kraven och de kostnader som förknippas med att uppfylla standarden bli en betydande barriär. Dessa kostnader kan omfatta allt från anlitandet av externa granskare till utveckling av interna rapporteringsprocesser, vilket riskerar att utestänga mindre företag från marknaden.

En av de mest omdiskuterade aspekterna av EUGB är dock dess flexibilitet. Standardens regelverk tillåter att upp till 15 procent av obligationens intäkter används för aktiviteter som ännu inte omfattas av EU:s taxonomi. Detta ger utrymme för innovativa projekt i framväxande teknologier och sektorer, men det innebär också att en viss del av finansieringen inte strikt följer de definierade kriterierna för ”gröna” aktiviteter. Kritiker menar att denna flexibilitet kan leda till variation i hur obligationer uppfattas, medan förespråkare ser det som en möjlighet att främja innovation

EUGB är också nära kopplat till utvecklingen av marknadens infrastruktur. För att gröna obligationer verkligen ska nå sin fulla potential krävs en robust laddningsstruktur med tydliga riktlinjer för externa granskare. Dessa granskare spelar en central roll i att säkerställa att obligationerna lever upp till sitt löfte om hållbarhet. Samtidigt finns en risk att en alltför komplicerad och resurskrävande granskning kan skapa flaskhalsar och fördröjningar.

Vid ett nyligen genomfört evenemang där EUGB diskuterades framhölls vikten av att standarden både ska kunna tillämpas globalt och anpassas till specifika europeiska behov. För att den ska lyckas måste EU:s taxonomi och granskningarna upplevas som rättvisa, transparenta och relevanta för marknadens aktörer. Det är också avgörande att regelverket fortsätter att utvecklas i takt med att teknologier och marknadens behov förändras.

Framöver blir en av de stora frågorna hur väl EUGB kommer att tas emot av marknaden. För investerare är detta en möjlighet att arbeta med ett mer standardiserat regelverk, men det ställer också högre krav på samarbete och anpassning. I slutändan handlar EUGB inte bara om att sätta upp regler – det handlar även om att skapa ett ökat förtroende för gröna obligationer genom att luta sig på vetenskapen.

För Lannebo och andra aktörer på marknaden innebär detta både möjligheter och utmaningar. EUGB kan stärka förtroendet för gröna obligationer, men det krävs fortsatt dialog och innovation för att regelverket ska bli den katalysator som marknaden behöver. Frågan är inte bara om EUGB kan leverera på sina högt ställda mål, utan också hur marknaden och dess aktörer kan bidra till att göra standarden till en framgång.