Tillväxtmarknader har slutat be om ursäkt för namnet

Det finns ett ord i finansvärlden som har åldrats konstigt. Tillväxtmarknader. Det låter som ett väntrum, en grupp länder på väg någonstans men ännu inte framme. Problemet är att flera av dem redan är där, och att resten är på väg snabbare än etiketten ger dem kredit för.

Sydkorea bygger en betydande del av världens mest avancerade halvledare. Indiens arbetsföra befolkning är på väg att bli större än Kinas. Och ändå sorteras båda länderna, tillsammans med drygt tjugo andra, in under samma samlingsnamn som en gång myntades för att beskriva ekonomier som höll på att resa sig efter kolonialism och isolering.

Etiketten lever kvar av praktiska skäl, inte av beskrivande precision.

Indelningen görs inte av FN eller någon överstatlig instans, utan av indexleverantörer. MSCI är den mest använda referenspunkten i fondvärlden, och deras kriterier handlar mindre om hur rikt ett land är och mer om hur tillgängligt det är för internationellt kapital. Hur stora och likvida är börsbolagen? Hur lätt är det för en utländsk investerare att faktiskt äga aktien, få hem avkastningen och lita på att äganderätten respekteras?

Det ger ibland resultat som känns motsägelsefulla. Hongkongbörsen klassas som utvecklad marknad medan Kina, som i praktiken styr Hongkong, klassas som tillväxtmarknad. Sydkorea, ett av världens mest teknologiskt avancerade länder, är fortsatt tillväxtmarknad enligt MSCI. Slovenien, ett stabilt euroland men vars börs är så liten och illikvid att landet inte räknas med i de etablerade indexen som exempelvis MSCI Europe. Och längst ut i spektrumet finns frontiermarknader, en kategori för länder som Pakistan och Argentina, där marknadstillgängligheten är ännu mer begränsad.

Systemet är alltså mindre en karta över världens ekonomier och mer en karta över var internationellt kapital känner sig tryggt och har möjlighet att röra sig.

Det som gör tillväxtmarknader intressanta idag handlar mindre om var de kommer ifrån och mer om vart de är på väg. Befolkningspyramiderna ser fundamentalt olika ut jämfört med Europa, Japan och i allt högre grad även Kina. Bland de större ekonomierna är till exempel Filippinerna, Indien, Indonesien och Mexiko betydligt yngre befolkningsmässigt, med medianåldrar mellan 26 och 32 år, jämfört med Tyskland på 46,9 år och Frankrike på 42,7 år.

Enligt FN:s definition befinner ett land sig i sitt mest gynnsamma “demografiska fönster” när andelen av befolkningen under 15 år understiger 30 procent och andelen över 64 år understiger 15 procent, en period då arbetskraften utgör minst 55 procent av befolkningen. Indiens arbetsföra befolkning väntas bli större än Kinas redan kring 2025 och fortsätter växa fram till 2050, en period då Europa och Östasien redan passerat sitt demografiska fönster.

En IMF-analys pekar på att Kina och resten av Asien tillsammans väntas stå för en betydligt större andel av världens BNP-tillväxt än USA, Europa och Storbritannien sammantaget. Det är inte en marginell förskjutning, utan en omfördelning av var den globala ekonomins tillväxtmotor faktiskt sitter, även om effekten bara realiseras om länderna lyckas omsätta den unga befolkningen i faktisk sysselsättning, vilket historiskt varit en utmaning i flera tillväxtekonomier.

Bilden av tillväxtmarknader som finansiellt instabila, med statsfinanser i kaos och valutor i fritt fall, var rättvisande långt in på 1990- och 2000-talet. Idag är bilden mer splittrad, men generellt sundare än man kanske tror.

Alternativt skulle man här kunna rada upp skräcksiffror för t.ex. Japan, Italien, Frankrike och USA. Statsskulden i avancerade ekonomier, inklusive USA, ligger nära procent av BNP, medan motsvarande nivåer i många tillväxtekonomier fortsatt är betydligt lägre. Samtidigt är bilden inte odelat positiv. Budgetunderskottet för tillväxtekonomier exklusive Kina vidgades under 2025 till 4,7 procent av BNP, och 23 procent av tillväxtekonomierna bedöms befinna sig i eller nära skuldkris, jämfört med 53 procent av de minst utvecklade länderna. Skillnaderna mellan enskilda tillväxtmarknader är alltså stora. Vissa har byggt upp ett finanspolitiskt utrymme som de mest skuldsatta utvecklade ekonomierna saknar. Andra brottas med precis de problem som omvärlden fortfarande förknippar med hela kategorin.

Den amerikanska aktiemarknaden, och särskilt ett fåtal stora teknikbolag, handlas idag till värderingar som kräver att framtiden blir minst lika lysande som det senaste decenniet. Det är inte ett omöjligt scenario, men det lämnar litet utrymme för besvikelse.

Tillväxtmarknader handlas för närvarande 22 till 33 procent lägre än utvecklade marknader räknat på framtida vinstmultiplar. Samtidigt har vinsterna i många tillväxtbolag förbättrats globalt, vilket gör att rabatten inte enbart handlar om lägre förväntningar utan också om faktisk underliggande styrka i bolagen. Det betyder inte att tillväxtmarknader är riskfria. Det betyder att man idag inte nödvändigtvis behöver betala en premie för att få tillgång till en stor del av världens framtida tillväxt.

Det är lätt att tala om tillväxtmarknader som om det var en enhetlig tillgångsklass, men det är ett missförstånd som kan bli kostsamt. Att äga Peru och Chile kan vara en utmärkt strategi det år kopparpriset stiger kraftigt, och en betydligt sämre strategi året därpå när råvarucykeln vänder. Vissa länder har breda, diversifierade ekonomier med flera bärande sektorer. Andra är i praktiken en koncentrerad bet på en handfull råvaror eller exportindustrier.

I länder som Taiwan och Sydkorea har den växande efterfrågan på AI-utveckling gynnat lokala teknikbolag som är centrala i den globala halvledarindustrin, medan flera latinamerikanska ekonomier istället drivs av efterfrågan på metaller som koppar och silver. Det är två helt olika investeringsteser som råkar dela samma fondkategori.

Bilden av tillväxtmarknader som rena råvaruleverantörer är dessutom alltmer förlegad. Handeln mellan tillväxtländerna själva har ökat kraftigt de senaste decennierna, och allt mer av det som exporteras är förädlade produkter snarare än obearbetade råvaror. Sydkorea exporterar inte malm, man exporterar halvledare som driver världens AI-utbyggnad.

Det vore naivt att låtsas som att tillväxtmarknader är riskfria bara för att balansräkningarna förbättrats i delar av kategorin. Den politiska risken är verklig och har historiskt kunnat bli akut. Rysslands marknad har i praktiken varit stängd för internationella investerare sedan 2022. Argentina gick igenom en djup kris i början av 2000-talet då peson, som varit knuten till dollarn, kollapsade och landet både devalverade och ställde in betalningarna på sin statsskuld, med åratal av social och ekonomisk smärta som följd. Tullrisker och utspel från amerikansk handelspolitik skapar ytterligare ett lager av kortsiktig osäkerhet, även om den typen av politisk volatilitet sällan förändrar de strukturella förutsättningarna på lång sikt.

Det är just därför man som investerare bör kräva en högre riskpremie för att äga tillväxtmarknader, inte trots den risken utan på grund av den.

Eftersom tillväxtmarknader rymmer så vitt skilda berättelser, från halvledare i Sydkorea till koppar i Chile till en växande medelklass i Indien, är det svårt att veta i förväg vilken av dem som driver avkastningen ett givet år. Det talar för att investera brett över tillväxtmarknader snarare än att försöka tajma enskilda länder eller sektorer.

Lannebo Emerging Markets är byggd utifrån just det synsättet. Fonden investerar brett över tillväxtmarknader med målet att fånga den strukturella tillväxten samtidigt som förvaltningen försöker undvika de fällor som smala och nischade fonder riskerar att gå rakt in i, till exempel en alltför hög koncentration mot enskilda råvaror eller länder med svag institutionell utveckling.

På tillväxtmarknader är det dessutom viktigt att hållbarhetsaspekten inte glöms bort, då riskerna här är större än i etablerade ekonomier men en aktiv ägare kan här samtidigt göra skillnad, helt enkelt eftersom det finns mer att förbättra. Inte minst gäller det inom sociala, miljömässiga och bolagsstyrningsfaktorer. Av naturliga skäl är dessa frågor inte lika belysta och ägnas inte samma fokus som i mer etablerade ekonomier. Lannebo Emerging Markets har en tydlig hållbarhetsprofil där fonden avstår från vissa investeringar samtidigt som ESG-faktorer ger en direkt påverkan i viktningen av bolagen i fonden.

Tillväxtmarknader är inte en enhetlig destination, utan en samling i grunden mycket olika ekonomier som råkar dela en gemensam egenskap: en demografisk och ekonomisk medvind som många av världens mest utvecklade ekonomier inte längre har tillgång till.

Frågan är inte om tillväxtmarknader kommer fortsätta växa snabbare än den utvecklade världen. Det gör de redan, och har gjort så under lång tid. Frågan är om man som investerare är beredd att göra hemläxan, förstå skillnaderna mellan länderna och acceptera den volatilitet som följer, för att ta del av den tillväxten.