Ägaransvar – en svensk modell

Det finns ett par saker som är utmärkande för det svenska näringslivet och de svenska börsnoterade bolagen. En sak är att vi under lång tid har haft en omfattande och öppen börshandel till följd av ett framgångsrikt och exportorienterat näringsliv. En annan sak är att de allra flesta börsbolagen har en tydlig huvudägare. Ofta är det en familj, en grundare eller en stiftelse som genom stort ägande och röststarka aktier har huvudkontrollen över ett visst bolag. Just detta är en viktig grund för att förstå varför den svenska ägarstyrningsmodellen i dag ser ut som den gör, menar Björn Kristiansson.
”Om man tar ett helikopterperspektiv så är den stora skillnaden vad gäller ägarstyrning styrelsens roll. I Sverige har vi en tydlig uppdelad, hierarkisk styrelsemodell där ägarna utser styrelse som i sin tur utser vd. Styrelsen lägger sig inte den dagliga driften av företaget utan fastställer den övergripande strategin”, säger han och fortsätter:
”I USA och Storbritannien är det i stället så att styrelse och ledning är ett och samma organ och det är styrelsen som nominerar nya styrelseledamöter”.

Just den ägarledda valberedningen är något som skiljer ut den nordiska ägarmodellen från omvärlden. I Sverige är det de största aktieägarna i ett bolag som tar fram kandidater till styrelsen istället för att styrelsen nominerar sig själva.
”Det här är en modell som fungerat väldigt väl i Sverige inte minst tack vare att det finns stora huvudägare i börsbolagen. En valberedning som består av de fem största ägarna innebär i Sverige att en stor del av aktieägandet är representerat. Men skulle du göra motsvarande i Storbritannien där det i regel saknas huvudägare skulle det innebära en valberedning som representerar ett par procent av ägandet och det skulle aldrig fungera”, säger han.

En förändring som skett i valberedningsarbetet i Sverige under 2000-talet är att institutionella ägare, som fondbolag, engagerat sig i mer arbetet.
”Det institutionella ägandet har gradvis ökat och därmed tagit större plats i valberedningsarbetet. Det är i grund och botten positivt och har lett till att arbetet professionaliserats. Huvudägaren har inte längre kunnat presentera sitt förslag på stämman utan motivering, utan tvingats att organisera arbetet, lyssna
på andra ägare och ta fram ordentliga motiveringar. Med institutionella ägare i valberedningen har huvudägarna blivit tvungna att agera mer professionellt.”

Även styrelsearbetet i sig har successivt professionaliserats under 2000-talet.
”Den personliga risken för en styrelseledamot har ökat markant, liksom kraven. Att sitta i en styrelse i dag är ett jobb, utrymmet för dödkött har minskat och du hittar inte längre ledamöter som sitter med som tack för tidigare insatser. Det är särskilt tydligt för styrelseordföranden vars uppdrag tidigare mest var att skicka ut dagordningen. Att vara styrelseordförande i dag är mycket mer arbetskrävande och kan i många bolag vara ett halvtidsuppdrag.”

Trots att den svenska ägarstyrningsmodellen har fungerat väl för såväl aktieägare som bolag, trots att den åstadkommit en professionalisering av valberednings- och styrelsearbete, och trots att det finns ett starkt inhemskt förtroende för den så är dess överlevnad allt annat än självklar.
”Vi ser på svenska bolagsstämmor nu att internationella röstningsrådgivare som ISS och Glass Lewis försöker att agera på samma sätt här som i andra länder utan att ta hänsyn till vår ägarstyrningsmodell. Vi ser till exempel krav på att kunna rösta nej till enskilda styrelseledamöter vilket är tämligen poänglöst i en
svensk kontext. Men det verkligt stora hotet ligger dels i EUs nuvarande egna missriktade harmoniseringssträvanden, dels i om de stora internationella investerarna lyckas påverka EU-kommissionen till att harmonisera lagstiftningen på ett sätt som inte lämpar sig för den svenska marknaden”.

Problemet med harmonisering av ägarstyrning inom exempelvis EU är att det då inte längre är möjligt att anpassa styrningen efter lokala förhållanden. Man kan lite förenklat säga att den svenska ägarstyrningsmodellen varken är bättre eller sämre än någon annan modell men den är bäst lämpad för det svenska näringslivet och den svenska lagstiftningen.
”Sverige är till exempel ett land med låg grad av korruption och stort förtroende för myndigheter samt med stark social kontroll i näringslivet. Det gör att vi kan ha ett system som i stor utsträckning bygger på självreglering vilket är snabbt och flexibelt. I många andra länder skulle ett sådant system inte fungera och man behöver höga böter och fängelsestraff för att det ska efterföljas”, säger Björn Kristiansson.

Den tydliga hierarkiska uppdelningen mellan ägarledd valberedning, styrelse och ledning har också gjort att man i Sverige inte behövt begränsa styrelsens inflytande på samma sätt som i Storbritannien och USA. Men för att det ska fungera krävs att de svenska börsbolagen fortsätter att ha röststarka storägare och institutionella ägare som tar ansvar för att arbeta i valberedningar.
”Det potentiella problemet som kan uppstå om det saknas huvudägare och inga stora ägare är villiga att arbeta i valberedningen är att styrelsen får för stort inflytande. Då närmar man sig modellen där ledningen bestämmer själva och vi får de problemen som man haft i USA och Storbritannien här i Sverige.”