När marknaden slutar bry sig om dramatiken i Washington
Det är något nästan märkligt över hur marknaden har lärt sig att rycka på axlarna åt amerikansk politik.
Bakgrunden är densamma som så många gånger tidigare. Kongressen har misslyckats med att enas om en ny budget. Republikanerna vill förlänga den nuvarande finansieringen för att köpa sig tid inför de större budgetförhandlingarna. Demokraterna kräver i gengäld förlängda skattelättnader inom Obamacare, vilket republikanerna inte vill gå med på. Resultatet blir ett dödläge som varken gynnar väljare, ekonomi eller förtroende för systemet. Omkring 750 000 statsanställda har permitterats, vissa verksamheter fortsätter i begränsad form, men utan löneutbetalningar. Lön kommer de att få retroaktivt när kongressen till slut hittar en kompromiss, men ingen vet när det blir.
Det är lätt att tänka att en sådan händelse borde skapa oro på marknaden. När statliga institutioner stängs ner och statistikflödet tillfälligt pausas, borde investerare reagera. Men historien visar något annat. Sedan 1980-talet har det inträffat över ett dussin nedstängningar. Den längsta, under Trump-administrationen 2018 till 2019, pågick i 35 dagar. Ingen av dem fick någon större eller varaktig påverkan på börserna.
Det intressanta är varför. Kanske handlar det om erfarenhet. Investerarna har sett detta spel utspelas gång på gång och vet att det i regel slutar med en överenskommelse. Kanske handlar det om att marknaden helt enkelt har blivit avtrubbad. Under de senaste åren har vi vant oss vid att hantera flera samtidiga kriser: pandemier, handelskrig, räntehöjningar, inflation och geopolitiska konflikter. Varje ny kris väger därför lite lättare än den förra. Det som en gång kändes som en chock blir i dag ännu en notis i flödet.
Men den kanske viktigaste förklaringen är att marknaden inte klarar att fokusera på mer än ett tema åt gången. Och just nu är det Federal Reserve som fångar allt ljus. Nedstängningen av statsapparaten är visserligen politiskt laddad, men den säger ingenting om den långsiktiga riktningen för räntor och tillväxt. Det gör däremot Fed.
Problemet är att centralbanken blir direkt påverkad av situationen. När myndigheter stänger ner upphör även produktionen av ekonomisk statistik. Arbetsmarknadsrapporten, inflationssiffrorna och andra nyckeltal uteblir. Utan färska data blir det svårare att fatta beslut om räntan. Nästa Fed-möte hålls den 29 oktober, och enligt vissa bedömningar finns det en betydande risk att nedstängningen fortfarande pågår då. Det innebär att Fed kan tvingas fatta beslut på ofullständig information, något som ökar risken för felbedömningar.
Centralbanken kommer i så fall att luta sig mot privat data, som den från ADP:s sysselsättningsmätningar och andra alternativa indikatorer. Dessa pekar redan på att arbetsmarknaden kyls av. Färre jobb skapas, färre byter arbetsplats, och antalet lediga jobb per arbetssökande har fallit under ett. Det är tecken på att ekonomin bromsar, men inte tvärstannar.
Med den bilden i handen är det troligt att Fed hellre tar det säkra före det osäkra. Räntan ligger fortfarande över den nivå som anses vara neutral, och det finns utrymme att sänka för att undvika en onödigt kraftig inbromsning.
Så kanske är det inte så konstigt att marknaden förblir lugn. Investerarna räknar kallt med att politikerna till slut hittar en kompromiss, att Fed navigerar klokt genom osäkerheten och att tillväxten fortsätter i någon form. Det är en sorts kollektiv tilltro till att systemet fungerar, även när det tillfälligt stannar upp.
Men det finns en baksida. När marknaden blir för trygg i sin likgiltighet finns risken att den missar de verkliga riskerna. Historien visar att det sällan är den förväntade krisen som skakar om marknaden, utan den oväntade. Det är först när investerarnas axelryckningar övergår i tvivel som nervositeten på allvar tar fart.
Tills vidare fortsätter dramatiken i Washington. Och marknaden, den fortsätter att titta åt ett annat håll.